Allmänt babbel

Hemlängtan. Den där jädra gnagande känslan som ligger och lurar där nere i maggropen, som plötsligt slår till med en sådan kraft att det enda du vill göra är att rulla ihop dig till en kvidande boll under täcket, alternativt dra till O'hare och ta första bästa SAS-flyg till Arlanda. Eller Turkish Airlines, Continental eller vad fan som helst. 
För mig går det liksom i perioder. Ibland så kan jag tycka att allt är glitter och regnbågar, att mitt amerikanska liv är helt underbart och att jag aldrig vill åka hem. Tre timmar senare så kan jag störtböla och säga till mig själv att jag är helt jäkla behindert som tog beslutet att lämna allt jag känner till och åka till det här skitlandet.
En jävla berg-och-dalbana, hela tiden.

Att jobba som Au Pair är verkligen otroligt tufft, och mer än en gång har jag bara velat skrika åt mina värdpäron, ungar, agentur och hela USA att bara fara åt pipsvängen och lämna mig ifred. Men det gör jag inte, jag bara biter ihop och fortsätter vika tvätt. 
Att aldrig kunna gå hem från sitt arbete, dra av sig byxorna, slänga upp fötterna på bordet och glo på vad du vill på TV, att alltid vakna klockan 7 på morgonen trots att du är ledig för att det låter som att ungarna yxmördar varandra, och känna att det är ditt ansvar att gå ner och hindra blodbadet. Att vakna klockan tre på natten i vild panik för att du tror att du har försovit dig och att ungarna kommer att missa bussen, och att alltid vilja komma hem så sent som möjligt när du är ledig, för att du vet att om du kommer hem när ungarna fortfarande är vakna så kommer du att få jobba. 

Just nu sitter jag fast i en dålig period, antagligen är det lite "Post-Simonharåkthem-depression" som spökar, kombinerat med en gnutta "Jag känner mig ensam och ingen förstår mig eller uppskattar det jag gör" och en skvätt "Jag vill krama mamma och pappa för jag har inte träffat dem på fem månader". Jag vet ju att det kommer att bli bra, det blir det alltid. För hur illa jag än känner att det är ibland, så är mitt liv ganska bra ändå.
Jag har hundra saker planerade, typ Roadtrips, skidresa till Montana, kalasa-i-Canada-tur, Semester i Cali, Collegekurs och volontärarbeten hit och dit. Jag ser och upptäcker nya saker varje dag, och jag har grymma vänner och jag har vuxit så sjukt mycket som person sedan jag kom hit. Jag vet att ta steget att åka som Au Pair är det bästa jag någonsin har gjort, även om det just nu känns som att jag var en idiot som gjorde det. 
Men det blir bättre.

Egentligen vet jag knappt vad jag har skrivit nu, men jag behövde mest skriva av mig lite och få ut lite känslor som bubblar runt där inne i skallen på mig. Oroa er inte, jag är okej. Ibland blir det bara lite mycket av allting.

Här är en bild på mig, så som jag såg ut just idag (för att lätta upp stämningen litegranna). En bra sak är att jag har köpt en ny hårborste, som är ett mirakel. Mitt hår är inte dreads längre, hurra!