Allmänt babbel

Jag tror att den här veckan har varit en av de jobbigaste i hela mitt liv. Det är så mycket känslor som bara vimlar runt över allt, och så svämmar de över titt som tätt för att det liksom inte får plats så mycket i en normal mänska. Många hejdån har det varit den här veckan, och fler ska det bli. Men faktiskt så känns det lättare för varje hejdå på något vis, som att jag börjar att bli van. På tal om van så börjar jag faktiskt vänja mig lite vid tanken på att jag faktiskt ska flytta till USA, som att jag faktiskt börja förstå det. Och även om Arlandahejdået kommer att bli det hemskaste någonsin så ser jag fram emot att få komma iväg och börja mitt nya liv, mitt äventyr. Det blir nog bra.

Idag spelade jag min (antagligen) sista dramatiserade guidade visning på Västanfors herrgård. I fem år har jag varit där och spelat på somrarna, med samma, fina gäng (plus/minus några stycken), och det känns så himla konstigt att jag kanske aldrig får spela där igen. Att jag aldrig får stå i min skrubb och trampa ned golvet, att jag aldrig får hoppa fram över det gamla golvet och sjunga "sju vackra flickor i en ring", att jag aldrig får skvallra om frun och Tante Gusten och att jag aldrig får stå och hålla världes finaste gäng i händerna och peppa till "Bibbis Pippis Petter". 
Efter föreställningen så fikade vi (dammsugare och apelsinmer, svenskt skare' va') och så fick jag så gulliga presenter (och näsdukar av Maj-Lise eftersom jag började böla igen).

Jag tänkte avsluta detta lilla blogginlägg med att säga Tack till Norrby Teater, för allt. Tack för mellanmålsstunderna i fiket, för alla fantastiska manus jag har fått läsa och fina kläder jag har fått bära. Tack för timmarna i sminket. Tack för alla skratt, tårar, all nervositet och gemenskap. Tack till alla underbara människor jag har fått lära känna och tack för allt tjat om att prata långsammare. Tack för trägolvet på scenen och tack för ljuset i ögonen. Tack till universums bästa dramapedagog Helena för att du alltid har funnits där, och tack för att du helt enkelt är fantastisk.

Tack Norrby teater, för att det har varit som ett andra hem de senaste 8 åren. För att Norrby teater har fått mig att växa och hitta mig själv, för att utan teatern hade jag antagligen fortfarande varit den där grå lilla musen som inte vågade räcka upp handen fast hon kunde svaret. För att Norrby teater har lärt mig att det är okej att vara lite knasig och annorlunda, bara man är sig själv. Tack Norrby Teater, tack för allt. Vi ses snart.