Musik non stop till slut
Jag vet inte exakt när Kent fick en självklar plats i mina spellistor. Jag blev inte hänförd vid de första ackorden; jag blev inte frälst. Det hände liksom successivt, långsamt smygande. Plötsligt föll jag handlöst. Jag vet inte exakt när – men jag vet att det hände.
Kent blev mitt livs soundtrack. På bänklock klottrades texten till Kärleken väntar och i kilometerlånga sms citerades Utan dina andetag. Oskulden förlorades till Vinternoll2 och hjärtat krossades till Berg och dalvana. Kent har alltid funnits där, spelats i bakgrunden. På sommarens bryggor med fötterna dinglande över det kalla vattnet. På tåg med frost på rutorna, på väg bort och på väg hem. I varma festivaltält och på kalla busshållsplatser. Ensam i tonårsrummet med regnet smattrande mot rutan. Tillsammans med tusen andra och röda papperssvalor som fastnar i håret.
De var min armé.
När Kent i söndags postade en ny video pirrade det i magen. ”Ja”, tänkte jag. ”En ny låt, en ny skiva, en ny turné. Äntligen!”. När jag nått slutet av videon byttes det förväntansfulla pirrandet ut mot hårda slag i magen. Ingenting hade kunnat förbereda mig; jag blir aldrig redo.
Sista låtarna. Sista skivan. Sista turnén. Det finns inga ord för det, på det här jävla språket.
Tack för allt, Kent. Då som nu för alltid.