Och jag väntar.
Och väntar, och väntar, och väntar. Men inga mail dimper ner inkorgen.
Det har gått lite över en vecka nu, och visst; jag fick meddelande från SI om att jag var ute i matchningsprocessen tidigt och att jag inte skulle förvänta mig att någon kontakt än på några veckor.
Men jag är ju så otroligt otålig.
Det har gått lite över en vecka nu, och visst; jag fick meddelande från SI om att jag var ute i matchningsprocessen tidigt och att jag inte skulle förvänta mig att någon kontakt än på några veckor.
Men jag är ju så otroligt otålig.
Jag är så inställd på att jag ska göra det här, det finns knappt någonting annat. Men egentligen vet jag ju inte ens om jag kommer iväg över huvud taget, och för en orolig själ som jag så är det nog det som är det värsta: Att inte veta. Och tankarna snurrar runt som en jävla tornado i skallen.
Tänk så är det ingen som vill ta emot mig? Tänk så är det fel på min ansökan, fel på mig?
Tänk så får jag inte sätta mig på det där planet, tänk så får jag inte uppleva allt det där som jag har läst om i fyrtioelva bloggar?
Tänk så duger jag inte.
Summan av kardemumman: Matchningsprocessen är psykiskt påfrestande och jag vill att det ska vara över nu.