Samtal från andra sidan Atlanten
Jag har skypeat med familjen i Chicago (intresserade familj #2) två gånger nu, och de är helt fantastiska. Jag sitter bara och hoppas, hoppas, hoppas att de gillar mig med, och att de snart ska fråga mig om jag vill bli deras Au pair.
Jag är rädd för att om de inte väljer mig så kommer jag att bli helt förkrossad. Det här är liksom DEN familjen jag vill komma till. Allt stämmer liksom, och ugh, näe, åh, shit. Matchningsprocessen kan fara åt pipsvängen.
Anyway, nu sitter jag här ännu än gång, så nervös att mina arma händer skakar och svetten lurar liksom sådär precis vid ytan. Om en timme och en kvart ska vi skypea igen, och då ska hela min familj vara med.
Försöker att lugna mina stackars nerver med lite Simon & Garfunkel, men det går inte så jädrans bra.
Här har ni en bild av fantastisk webcamkvalité (bloggens första, applåder) föreställande mitt av förtvivlan förvridna anlete, varsågoda (en sne lugg får ni på köpet *generös*).
Jag är rädd för att om de inte väljer mig så kommer jag att bli helt förkrossad. Det här är liksom DEN familjen jag vill komma till. Allt stämmer liksom, och ugh, näe, åh, shit. Matchningsprocessen kan fara åt pipsvängen.
Anyway, nu sitter jag här ännu än gång, så nervös att mina arma händer skakar och svetten lurar liksom sådär precis vid ytan. Om en timme och en kvart ska vi skypea igen, och då ska hela min familj vara med.
Försöker att lugna mina stackars nerver med lite Simon & Garfunkel, men det går inte så jädrans bra.
Här har ni en bild av fantastisk webcamkvalité (bloggens första, applåder) föreställande mitt av förtvivlan förvridna anlete, varsågoda (en sne lugg får ni på köpet *generös*).
