Allmänt babbel

Men inte så mycket magiska under. Det är mest grått och jävligt blött utomhus, och det mullrar och dundrar hela tiden. Lite så känns det i min stackars skalle också. Det är inte så blött, och inte heller så mycket muller eller dunder, utan snarare väldigt grått. De senaste dagarna har varit väldigt jobbiga, för det är inte alltid så lätt att ta hand om tre väldigt livliga killar. Dessutom är jag otroligt trött hela tiden, för jag har inte sovit ut ordentligt sedan jag var i Sverige. Jag är inne i en period där jag drömmer himla konstiga drömmar hela nätterna om gu' vet va', och jag vaknar alltid senast klockan sju på morgonen (även när jag är ledig, för då springer barnen runt och skriker utanför min dörr). Livet är helt enkelt rätt så kämpigt just nu.

Men jag har ju det faktiskt inte bara jobbigt, så nu ska jag försöka skriva om någonting lite skojigare. 
I Söndags så åkte jag, min tyska Julia, en polsk tjej och två andra tyskor till Wisconsin (stat nummer 6, yay) och gick på ett Nikeoutlet. Jag var väl inte så himla road av just Otletet, men det var fint sällskap, även om det blev väldigt mycket prat på tyska. Vi åt på ett hamburgarställe som var typ som McDonalds, fast lite fräschare, och sen drog vi vidare till Old Orchard-mallet, som jag redan har varit på x antal gånger. 

Nu tänkte jag berätta en liten saga, jag tänker kalla den "Alexandra på hurtbullestigen."

Det var en gång en flicka som hette Alexandra. Alexandra hade stora planer inför sitt år som Au Pair i USA - det här var året som hon skulle bli hurtig! Hon köpte träningskläder och ilägg till Nikeskorna, hon peppade och hon planerade. 
Efter två och en halv vecka i USA hade hon fortfarande inte använt sina träningskläder. Hon hade fortfarande inte sprungit tills svetten rann och musklerna blev spänstiga, det gick inte för sig helt enkelt.
Men så en dag så tog hon steget. Hon drog på sig hurtbyxorna, hon krängde på sig det turkosa träningslinnet, hon trampade på sig skorna med iläggen. Hon fyllde vattenflaskan, och hon sprang. Hon sprang och gick och powerwalkade. Hon ökade takten lite mer för varje steg. Hjärtat bultade snabbare och snabbare och svetten samlade sig i små kristaller under den luggen. 
Sedan sprang hon inte på Dunkin' Donuts och köpte tolv munkar i en stor kartong. Sex stycken med socker och sex stycken med choklad, nio dollar och sjuttiofem cent. 
Snipp snapp slut, så var den sagan slut.

Okej, riktigt så illa var det inte. Jag åt faktiskt inte alla munkarna själv. I tisdags så hade vi nämligen ett litet hejdåparty för Vera som åkte hem igår, för då var hennes år slut. Vi tänkte att "Shit, vad är mer amerikanskt än munkar?", och så köpte vi helt enkelt ett gäng munkar. Härnäst kommer en suddig mobilbild på kalaset.

Jag tänker avrunda det här blogginlägget med att säga att även om allt just nu är väldigt tungt och jobbigt, så är jag så otroligt glad över att få vara här och uppleva allt. Även om jag saknar alla där hemma så mycket att det värker i hela kroppen, och även om jag är så utmattad att jag bara vill skrika, så var beslutet att åka hit ett av de bästa jag någonsin har tagit. 
Jag avslutar med en bild på mitt ansikte, bara för att ni ska ha bildbevis på att jag fortfarande lever och har hälsan i behåll. KRAM