Ett
Det är januari och jag är fem år. Det är mörkt ute, och det har alldeles precis börjat snöa. Några snöflingor träffar vindrutan men blir snabbt borttorkade av vindrutetorkarna med ett gnisslande ljud. På radion spelas ”Nothing else matters” och mamma höjer volymen. Snart börjar det snöa mer. Fortare och fortare faller snöflingorna, träffar rutan och försvinner. Det ser nästan ut som en miljon stjärnfall, eller som att vi färdas genom rymden. Bilen är en rymdfarkost, och vi är snabbare än ljuset när vi beger oss mot främmande planeter och galaxer. Jag lutar mig mot fönstret och känner kylan mot min kind och doften av pappas skinnjacka i min näsa. Månen kikar blygt fram mellan molnen. Jag låtsas att jag håller i ett snöre som räcker hela vägen från min knutna hand till månen. Snöret knyter jag kring månen, och månen har inget annat val än att följa efter oss. Som en hund, vakande.
Stora, mörka träd blixtrar förbi, upplysta av helljusen. Nittio blir trettio och asfalt blir grusväg. Ett välbekant vaggande i bilen som berättar att vi snart är hemma. Gruset knastrar på ett alldeles särskilt sätt när bilen rullar in på uppfarten. Någon annanstans flyr en familj ett krig. En annan samlar ihop så mycket av sina tillhörigheter som ryms i famnen, skyndar innan deras hus inte längre finns. Räknar ned från tio och allt som finns är bara damm och ett kvarglömt fotografi. Tre, två, ett, noll.
Men här hemma är allt lugnt och stilla, så när som på snöflingorna som träffar rutan och vindrutetorkaren som torkar bort dem med ett gnisslande ljud. Och månen vakar över oss alla.