Allmänt babbel

Jag är elva år och Stallet.se är meningen med livet. På Stallet.se kan medlemmarna skapa sitt eget virtuella stall, föda upp hästar, vara med i hopptävlingar och skriva i forum. Mest av allt är det en popularitetstävling där det gäller att ha flest besökare, finast hästbilder och den flashigaste profilen med så mycket html-koder som möjligt.

Jag och min bästis bestämmer oss för att starta ett nytt virtuellt stall, och vi har stora planer. Vårt stall ska bli det coolaste och mest eftertraktade i internets historia. Pappa hade lärt mig att göra fräsiga effekter i Photoshop och vi är utrustade med digitalkameror som kan ta drömmiga bilder på vita araber med lång man som fladdrar i vinden - ingenting kan stoppa oss.

Vi döper vårt virtuella stall till Alcaija.

Namnet är en självklarhet: en fantastisk sammanslagning av våra namn Alexandra och Caisa, men med en liten twist. Utan några som helst aningar om att namnet lätt kan associeras med en ganska välkänd terroristgrupp börjar vi bygga upp vårt varumärke, vårt imperium. Alcaija blir nästan som en alldeles egen klubb, och alla våra raster spenderas vandrande runt skolgården och ett ständigt planerande av dess storslagna framtid. Livet är fantastiskt och våra drömmar har inga gränser.

Men så kommer den dagen då allt rasar samman. Caisa berättar att hon fått ett meddelande från en person som säger sig ge bort guldmedlemskap gratis. Det enda som krävs är att ge denna okända person vårt lösenord, vilket Caisa såklart gladeligen har gjort. Skräcken växer inom mig, då jag dagen innan hade läst om detta fenomen i ett forum. Om hur dessa monster utger sig för att givmilt skänka guldmedlemskap, men att de istället byter till ett eget lösenord och på så sätt stjäl virtuella stall. Jag upplyser Caisa om detta, och med hjärtat i halsgropen och tårar rinnande ner för kinderna springer vi det fortaste vi kan hem. När vi försöker logga in är det redan försent. Alcaija är borta. Drömmarna är krossade.

Vi sätter oss i en trapp och gråter för att livet är orättvist. Jag är elva år och aldrig har jag känt en större sorg.