Allmänt babbel

Följande är en liten text jag skrev i kursen "Informativt berättande" för några veckor sedan. Tänkte att det väl var dags att uppdatera bloggfan.

Människan är ett flockdjur vars högsta önskan är att passa in. Men att göra detta i ett samhälle med en kultur som man inte riktigt förstår sig på, där allt som tidigare var rätt plötsligt är fel, och det man förut tog för givet inte längre fungerar – det är svårt. Precis som i sagan om Askungen, där hennes systrar karvar i sina fötter för att de ska passa i glasskon, måste människan karva i delar av sig själv för att passa in i den nya kulturen. När detta händer uppstår för många människor då en kris, ett slags tillstånd som kallas ”kulturkrock”.

Jag var nitton år när jag packade en väska och flyttade till andra sidan Atlanten. Från en lagom kultur med jantelag, midsommarstång och betald semester, till en kultur som trots allt tycks vara så lik vår egen. En kultur som vi observerat och studerat genom filmer och serier, vilket gör att USA känns nära. Nästan som ett grannland, trots att havet som skiljer oss åt är så stort. Från en svensk bruksort med 12 000 invånare till USAs tredje största stad med en folkmängd på 2,7 miljoner. Från en plats där bekanta plikttroget mumlar ett hej utan att slita blicken från mobilskärmen, till en plats där främlingar med artificiellt leende frågar hur ens dag har varit trots att klockan bara är sju på morgonen. Plötsligt inser man att de filmer och serier man sett inte längre spelar någon roll, och Atlanten känns med ens oändlig.

En kulturkrock består oftast av fyra olika faser, och den fas en person går in i när hen först kommer till sitt nya hemland kallas ”smekmånaden”. Den första tiden på en ny plats fascinerar den främmande kulturen, och de kulturella aspekter som senare kommer framkalla irritation känns istället spännande.

Min smekmånad började i samma ögonblick jag hade satt min fot på amerikansk mark. Framför mig tornade stadens skyline upp sig, och min arm blev öm av alla de gånger jag nöp mig för att försäkra mig om att det faktiskt var på riktigt. Trots jetlag och språksvårigheter svävar jag genom de första veckorna. Alla runt mig är så tillmötesgående och verkar anstränga sig till sitt yttersta för att göra min nya tillvaro så bra som möjligt. Jag utforskar stadens alla hörn, hittar nya favoritcaféer och har inte tid att koppla upp mig på Skype; mitt liv är ett äventyr präglat av stars, stripes och Starbucks. Men precis som de flesta smekmånader tar även denna slut, och det är då som det lilla monstret som kallas kulturkrock vaknar till liv med ett vrål.

Uppvaknandet från smekmånadens drömtillstånd kommer som en chock, och plötsligt känns den nya kulturens levnadssätt främmande och obekvämt. Hemlängtan, humörsvängningar, och överdriven trötthet är bara några av de många symptom som kan infinna sig när man går in i fas nummer två: förhandlingen. Det är nu skillnaderna mellan hemma och borta blir tydliga, och små saker som kan te sig obetydliga läggs på en hög som växer sig så stor att den till slut rasar samman. Allt i den nya kulturen känns konstigt, men samtidigt så är man väl medveten om att det är en själv som är konstig för att man ifrågasätter det.

När jag klev in i denna fas så var den överhängande känslan jag kände ensamhet. Min hemlängtan blev starkare för var dag som gick, och ingen tycktes förstå hur jag kände. Jag började störa mig på bagateller: att det är klorin i allt vatten, att folk blandar ihop Sverige med Schweiz, och att främlingar frågar hur jag mår utan att egentligen bry sig om svaret. Trots att min engelska var helt okej värkte min hjärna av att ständigt behöva översätta allt runt mig, och i mindre vaksamma ögonblick utbrast jag av utmattning ”oj” istället för ”sorry” när jag krockade med någon.

Första gången jag ska åka och storhandla åt min värdfamilj får jag en A4-lång lista på saker jag ska handla. Det mesta på listan känner jag igen och jag har snart ett berg av varor i vagnen, men längst ner på listan står ett ord jag aldrig förut har sett. ”Arugula”. Är det en mejeriprodukt? En frukt? Rengöringsmedel? Efter tio minuter av planlöst letande erkänner jag mig besegrad och frågar en anställd var jag kan hitta denna för mig underliga produkt. Den anställda ser på mig med en blick som tydligt ifrågasätter min mentala begåvningsnivå, och svarar ”That would be right next to you, ’mam”, samtidigt som hon pekar mot ruccolan som ligger på hög några meter bort. Kulturkrocksmonstret inom mig skriker, och jag slänger skamset ner en påse ruccola i vagnen och skyndar därifrån.

I efterhand kan jag skratta åt händelser som denna. Små saker som tre år senare ter sig obetydliga, men som just då lades på hög bland tusen andra små saker. En hög som växte sig så stor att den till slut rasade, och kvar satt jag gråtandes i en klorinstinkande dusch.

Men så en dag börjar det vända. Sakta och försiktigt drar sig kulturkrocksmonstret tillbaka, och man kliver med darriga steg in i den tredje fasen som kallas ”justeringen”. De främmande delarna av den nya kulturen börjar kännas bekanta och man börjar hitta sätt att hantera hemlängtan och obekväma situationer. Olikheterna mellan den nya och gamla kulturen börjar betraktas i ett positivt sken, och äventyrslusten som fann sig under smekmånaden kommer tillbaka. Man behöver inte längre leta efter orden med ljus och lykta, utan språket känns självklart – till och med i drömmarna. De små sakerna kan fortfarande kännas konstiga, men är det ändå inte lite komiskt att alla blandar ihop Sverige med Schweiz?

Och plötsligt är allt inte längre upp och ner, och när en person går in i kulturkrockens fjärde och sista fas, ”anpassningen”, kan hen känna sig bekväm och trygg i den nya kulturen. Allt det där främmande, knäppa och obekväma har blivit vardag.

Människan är ett flockdjur vars högsta önskan är att passa in, men att göra det i en ny kultur kan vara svårt. Men en dag efter mycket karvande glider glasskon på hur lätt som helst, som att den aldrig gjort någonting annat. Borta har blivit hemma.